Att regera Sverige

Den intellektuella scenen i Skandinavien, och framför allt i Sverige, har under lång tid kännetecknats av en egenartad dubbelbindning: å ena sidan tenderar vi att importera nya trender, framför allt från USA, i halsbrytande hastighet; å andra sidan känner vi en ständig rädsla för att uppslukas av en vagt definierad kulturimperialism, vilket i sin tur utlöser en bred arsenal av paranoida motreaktioner. Det «om» som vår autonomi bara kunde uppnås genom en slags tvetydigt tal, där vi ständigt förkastar det vi gör samtidigt som vi aldrig gör vad vi säger. Om vi inte ser detta som endast ett symptom på hyckleri (vilket det i viss utsträckning givetvis är), kan vi kanske förstå det som uttryck för en djupare förändring som ger upphov till denna oro och dessa motsägelser som lika många yteffekter, och till sist kommer att rita om den ideologiska kartan med dess gamla och invanda motsättningar.

Ett typiskt exempel, som kommer att tjäna som utgångspunkt, är debatterna kring vissa (men inte alla) av de skandinaviska länderna i EU. Framför allt i Sverige och Norge (som till slut bestämde sig för att stanna utanför, säkerligen som en effekt av denna debatt) kom debatten att fokusera på hur inträdet i EU skulle komma att förstöra vår nationella identitet, beröva oss vårt modersmål, förorena vattnet, och (i ett argument framställt i en speciellt vildsint bok, Bordell Europa) förvandla hälften av den kvinnliga befolkningen till prostituerade. Efter att ha översköljts av amerikansk kultur under fyra decennier, föreföll det nu som ett återknytande till vårt förlorade europeisk arv skulle utgöra ett allvarligt hot mot vår autonomi. I Danmark var debatten redan avgjord sedan ett tag; i Finland skapade föraningen om nationell kris, beroende på valutaproblem och bristande trovärdighet på den internationella valutamarknaden, en känsla av nationell (nationalistisk) samling, ett «vi» som gjorde att lönesänkningar och nedskärningar i sociala system föreföll oproblematiska, trots att de utan tvivel hade varit oacceptabla i andra skandinaviska länder. Detta bör «ytan tvekan» göra oss misstänksamma mot snabba generaliseringar om den «skandinaviska debatten» –för att säga det en smula provokativt, så var det en envis nationalism som fick Norge att stanna kvar utanför EU, gjorde Sverige till en så motsträvig medlem, och fick Finland att gå med utan våldsamma protester. (…)