Att regera Sverige

Den intellektuella scenen i Skandinavien, och framför allt i Sverige, har under lång tid kännetecknats av en egenartad dubbelbindning: å ena sidan tenderar vi att importera nya trender, framför allt från USA, i halsbrytande hastighet; å andra sidan känner vi en ständig rädsla för att uppslukas av en vagt definierad kulturimperialism, vilket i sin tur utlöser en bred arsenal av paranoida motreaktioner. Det «om» som vår autonomi bara kunde uppnås genom en slags tvetydigt tal, där vi ständigt förkastar det vi gör samtidigt som vi aldrig gör vad vi säger. Om vi inte ser detta som endast ett symptom på hyckleri (vilket det i viss utsträckning givetvis är), kan vi kanske förstå det som uttryck för en djupare förändring som ger upphov till denna oro och dessa motsägelser som lika många yteffekter, och till sist kommer att rita om den ideologiska kartan med dess gamla och invanda motsättningar.

Ett typiskt exempel, som kommer att tjäna som utgångspunkt, är debatterna kring vissa (men inte alla) av de skandinaviska länderna i EU. Framför allt i Sverige och Norge (som till slut bestämde sig för att stanna utanför, säkerligen som en effekt av denna debatt) kom debatten att fokusera på hur inträdet i EU skulle komma att förstöra vår nationella identitet, beröva oss vårt modersmål, förorena vattnet, och (i ett argument framställt i en speciellt vildsint bok, Bordell Europa) förvandla hälften av den kvinnliga befolkningen till prostituerade. Efter att ha översköljts av amerikansk kultur under fyra decennier, föreföll det nu som ett återknytande till vårt förlorade europeisk arv skulle utgöra ett allvarligt hot mot vår autonomi. I Danmark var debatten redan avgjord sedan ett tag; i Finland skapade föraningen om nationell kris, beroende på valutaproblem och bristande trovärdighet på den internationella valutamarknaden, en känsla av nationell (nationalistisk) samling, ett «vi» som gjorde att lönesänkningar och nedskärningar i sociala system föreföll oproblematiska, trots att de utan tvivel hade varit oacceptabla i andra skandinaviska länder. Detta bör «ytan tvekan» göra oss misstänksamma mot snabba generaliseringar om den «skandinaviska debatten» –för att säga det en smula provokativt, så var det en envis nationalism som fick Norge att stanna kvar utanför EU, gjorde Sverige till en så motsträvig medlem, och fick Finland att gå med utan våldsamma protester.



Den svenska socialdemokratins stora triumf var att den kunde styra förbi de flesta av dessa nationalistiska argument, och få en tämligen tveksam opinion att svänga (vilket man nu försöker göra i fallet med den monetära unionen, vars öde fortfarande ligger i vågskålen). Men, säkerligen som ett resultat av diskussionens höga tonläge, och till skillnad från de flesta länder i Europa, finns det fortfarande gott om negativa attityder mot unionen i Sverige. Två av partierna i riksdagen har fortfarande ett tillbakadragande från EU på sin politiska agenda. Om EU för den europeiska vänstern var ett rimligt alternativ för att hantera problem som inte kunde lösas på nationalstatens nivå, så drog sig den svenska – och ännu mer norska – vänstern tillbaka till en paranoid fantasi om nationen som den enda garanten för rättvisa och mänsklig värdighet.

Man både kan och bör förstå många av dessa upphetsade debatter i ett vidare sammanhang, nämligen transformationen av efterkrigstidens välfärdsstat och nedgången för den socialdemokratiska hegemonin. Egenartat nog har denna förändring inte orsakat någon växling vid regeringsmakten i Sverige – den borgerliga oppositionen är lika oförmögen som tidigare att bilda ett hållbart politiskt alternativ, kanske ännu mer – utan förändringen har skett inuti det socialdemokratiska partiet självt, vilket har fått många av dess traditionella anhängare att tappa orienteringen. Detta är förvisso också i fallet i England och Tyskland, men det är et särskilt starkt drag i den svenska debatten, eftersom det nära nog obrutna socialdemokratiska styret bildar den ofrånkomliga bakgrunden för alla politiska diskussioner, och som nästan har blivit synonymt med modernitet – vilket blev tydligt i de första diskussionerna om «postmodernismen» i mitten av 80-talet, där begreppet ofta helt enkelt uppfattades som en attack mot socialdemokratin.

Denna förändring har skett både på nivån av inrikespolitik och internationella relationer – förslaget att Sverige skulle direkt samverka med, eller till och med bli medlem i NATO, skulle ha förefallit orimligt för femton år sedan, men kan nu debatteras på ett mycket mer avspänt sätt (en debatt som inte har någon motsvarighet i andra skandinaviska länder). Gamla doktriner och neutralitet och alliansfrihet sätts under lupp, både med blicken riktad framåt mot nya säkerhetsstrategier, och bakåt, i historisk forskning där öppnandet av hittills stängda arkiv har gett upphov till en omskrivning av efterkrigstidens politiska historia som fortfarande är i gång. Många diskussioner brukar positionera sig retoriskt genom att ställa frågan huruvida den nya utrikespolitiska orienteringen utgör ett brott med Olof Palmes arv eller ej, samtidigt som det perversa är att alla givetvis vet att Palme-erans doktriner – den «tredje vägen», Sverige som en bro mellan öst och väst – tillhör det förflutna. Samtidigt som ingen inom partiapparaten skulle våga säga en så skandalös sak öppet, vilket är vad som ger så mycket av svensk utrikespolitisk dess karaktär av att tala med kluven tunga.

Striden om Sveriges relationer till Europa är ingalunda orsak till allt detta, men man kan säga att den definierade en plats där flera skilda historiska cykler alla nådde sitt slut: den långa utvecklingen och borttynandet av den starka välfärdsstaten, som nästan varit en definitionsmässig produkt av socialdemokratin och dess ideologiska hegemoni, en ny konception av global ordning som ersätter det kalla krigets doktriner og upplösningen av nationalstaten. Alla dessa historiska kretslopp har olika omfång och djup, och de kan inte ses som resulterande från en enda orsak, men likväl, och framför allt i det svenska sammanhanget, uppnådde de en gemensam resonans och utlöste våldsamma reaktioner.



På nivån av filosofiska och estetiska teori – som bara når Sverige på ett fragmenterat och förvridet sätt, som i en ekokammare – svarar detta ögonblick mot vad man kan kalla framträdandet av en andra generationens poststrukturalism, som fokuserar på det «postkoloniala» och vändningen bort från Västerlandets slutna konstnärliga och kulturella kanon (vilket också frambringar sina paranoida motreaktioner, inte minst i det amerikanska sammanhanget). Detta är givetvis inget specifikt skandinaviskt – alla dessa teorier är importvaror, och de ger ofta en tämligen förvrängd bild av vad som sker i Skandinavien – men likväl har dessa debatter haft stor påverkan, säkerligen för att de förmår uttrycka en identitetsförlust, en förlust av ett hegemoniskt definierat «vi» som har haft en så stark position i de skandinaviska välfärdsstaterna. I sig orelaterade saker kommer på sätt samman och ger upphov till specifika ideologiska effekter när de ses i ett skandinaviskt perspektiv.

Det vore helt missvisande att se detta som en effekt av Sverige skulle ha «hunnit ikapp» något slags allmän eller universell «modernitet» som antas ha varit etablerad någon annanstans, i Europa, i USA, eller på någon annan plats. Detta skulle inte vara i grunden missa historiens icke-synkrona karaktär och skapa en falsk bild av «moderniteten» som ett enhetligt projekt, utan det skulle också ge en i grunden skev bild av Sveriges politiska bana. Det skulle både vara mer rimligt och intressant att hävda att Sverige under lång tid varit ett av de sant hypermoderna länderna, en av de mest «regeringsmässiga» i den sene Michel Foucaults användning av ordet. Till skillnad från i Frankrike, vars maktstrukturer förblivit solitt monarkiska (eller måhända «Enarkiska») och rotade i en koncentrisk suveränitet, har införandet av flytande, decentraliserade och «mikrofysiska» maktdispositiv faktiskt fungerat i Sverige, i så måtto som de inte mött något direkt motstånd utan istället accepterats och villigt reproducerats av befolkningen. De senaste diskussionerna om tvångssterilisering och «folkhemmets» undersida ger goda belägg för detta, och historien om det svenska «regerandet» återstår att skriva.

Om vi ser detta från ett annat håll, är det intressant att notera att denna identitetsförlust har skapat till en allt mer flexibel och rörlig kultursfär – konstarterna, modet och musikindustrin arbetar allt mindre inom efterkrigstidens strukturer, och de definierar sig inte längre som regionala produkter. Skiftet mellan generationerna i bildkonsten och musiken var tämligen snabbt och oväntat, och till viss del är många av oss fortfarande förbryllade, och vi försöker förstå innebörden i det som hände, och varför det skedde så fort.

I denna process har många av de gamla vänsterpositionerna tvingats överges, och för ett ögonblick såg det ut som vänstern var nere för räkning. Men den mest signifikanta förändringen under de sista åren, såväl i Skandinavien som i de övriga europeiska länderna, har varit framväxten av ny vänster, men en vänster vars politiska strategi är svår att urskilja. Rörelser som Attac och andra icke-statliga påtryckargrupper, såväl som andra mer radikala utomparlamentariska rörelser, har haft ett stort inflytande; deras ideologiska hemlöshet är emellertid än mer påtaglig i det skandinaviska sammanhanget. Att förmedla mellan den gamla och den nya vänsterns krav förefaller vara ytterst problematiskt, och konflikten kan inte slätas över med den tämligen dimmiga retorik som producerats de senaste två-tre åren. Marxismens arv förefaller vara av ett osäkert värde för många av dessa grupper; det förkastas, omfamnas, eller behandlas helt enkelt med likgiltighet av många vars intresse i «direkta aktioner» förefaller härröra mer från event marketing än från någon politisk analys. För ögonblicket ger känslan av att vara «emot» (det globala kapitalet, EU, marknaden, eller allra senast George W Bush som trädde fram som en deus ex machina för många demoraliserade vänsterintellektuella) fortfarande den nya vänstern en provisorisk identitet. Men frånvaron av ett mer definierat program kommer med all sannolikhet att få dessa rörelser att fragmenteras och brytas sönder, framför allt om de skulle komma att få direkt politisk inflytande och därmed tvingas testa sin retorik i verkligheten.



Vänstern försöker omdefiniera sig, medan socialdemokratin har införlivat och smält den mesta av den tidigare liberala kritik den mötte under 80-talet. I det svenska sammanhanget förblir den borgerliga oppositionen lika hopplöst irrelevant som tidigare. För vissa innebär detta att vi trätt in i ett mer polariserat samhälle, eftersom politikens spektrum som helhet rört sig högerut; för andra att vi blivit av med gamla illusioner och att socialdemokratin till sist kan få retorik och handling att sammanfalla.

I detta är Sverige ingalunda originellt, och samma fenomen kan återfinnas över hela Europa. Det specifika med Sverige, och till viss del också för de andra skandinaviska länderna, är debattens lokala drag, nämligen det ständiga sörjandet av «folkhemmet» och drömmen om att återvända till något vi aldrig kan få tillbaka. «Tryggheten» i de skandinaviska samhällena var tvivelsutan en produkt av de transnationella politiska och ekonomiska processer som formade efterkrigstidens politiska landskap. Upplösningen av denna trygghet är lika mycket ett resultat av förändringar i samma globala parametrar, även om, som jag understrukit, framgången med och det genomgripande hos det svenska «regerandet» har givit upphov till en specifik historia.

I en mening kanske vi upplever slutet på ett visst drama, ett uppvaknande till den europeiska historiens realiteter (även om man kan säga att vår dröm var en funktion av deras realitet, och ingen av dem därför var mer verklig än den andra), från vilken vi längre trodde oss skyddade i en splendid isolation. I en annan mening kvarstår det att se om den svenska «regeringskonsten» är stark nog för att kunna absorbera dessa utmaningar, och till och med – onekligen den mest radikala hypotesen – om den inte redan är långt bortom det vi fattar som «svenskhet», och i tysthet förbereder en framtida biopolitik vars konturer vi ännu inte kunnat skönja.



Oavsett sådana spekulativa kommentarer så är den tid förbi då den skandinaviska identiteten sågs som en produkt av separation. Oavsett om denna fattades som negativ (isolering, kulturell fattigdom, «lantlivets idioti» som Marx en gång uttryckte sig) eller som positiv (den tidigare så berömda svenska modellen som en unik form av samförstånd mellan arbete och kapital, och som en av våra främsta ideologiska exportprodukter). Om en ny identitet är i vardande, så kommer den säkerligen att bli mer flytande, hybrid och elastisk, med en öppenhet för att «vårt» rum, vad det nu än må betyda rent geografiskt, ideologiskt och kulturellt, bara är ett resultat av processer som härrör från den globala nivån. Den svenska socialdemokratins genialitet låg i att den förmådde dra nytta av de nya krafterna som definierade efterkrigstidens värld, få dem att böja av för sina egna syften och skapa en nationell identitet som var nästan helt fiktiv och ändå fullständigt operationell i den bemärkelsen att den kunde konstruera några av de mest effektiva «ideologiska statsapparater» (för att använda Althussers gamla term) som någonsin funnits; frågan inför framtiden är givetvis huruvida en sådan operation kan lyckas igen.