Psykologi Cerfi

Historien om CERFI


I motsats till de förstelnade formerna inom den kommunistiska partiapparaten och andra vänstergrupper, gällde det att forma en ny typ av aktivister som inte så mycket skulle bilda ett parti, utan snarare ett nätverk av autonoma grupper. Diplomatique presenterar denne sommaren tre artiklar den allmänna franske intellektuella miljön där CERFI formades, och relationen till tidens politiska och akademiska debatter.
Av

CERFI (Centre d’études, de recherches et de formations institutionnelles) grundades 1967 som ett sätt att finansiera en federativ organisation, Fgeri (Fédération des groupes d’études et de recherches institutionelles), genom kontraktbaserad forskning. Fgeri och dess tidskrift skapades 1965 för att skapa förbindelser -– genom en gemensam plats, en periodisk publikation och ett nätverk av möten – mellan aktivister i olika fält av socialt arbete: psykiatriker, psykoanalytiker, sjukvårdspersonal inom rörelsen för «institutionell psykoterapi», lärare och annan utbildningspersonal specialiserade på «institutionell pedagogik», arkitekter, läkare, forskare, studenter, etc.

Denna sammanslutning, vars drivande kraft var en grupp ledd av Félix Guattari och förbunden med La Borde-kliniken, hade från början en politisk inspiration. I motsats till de förstelnade formerna inom den kommunistiska partiapparaten och andra vänstergrupper, och till de aktivister som både fascinerades och passiviserades av dessa apparater (politbyrån, centralkommittén, cellerna på basnivån etc.), gällde det att forma en ny typ av aktivister som inte så mycket skulle bilda ett parti, utan snarare ett nätverk av autonoma grupper som diskuterade och agerade tillsammans, och som också skulle förmå erkänna och bejaka sina omedvetna drifter, eftersom förnekandet av dessa drifter för oss var en av huvudorsakerna till att olika vänstergrupperna hamnat i politiska återvändsgränder. Det var på detta fält vi sökte hemligheten i den syntes mellan Marx och Freud som förgäves sökts i många år av en hel generation intellektuella. Detta var en praktisk och inte en teoretisk syntes, ty den mest eleganta intellektuella syntes hade inget värde för oss om den inte åtföljdes av en omvandling av den revolutionära aktivistens libidinala ekonomi. Hittills hade vi sett två modeller, den socialdemokratiska och den bolsjevistiska, och de militanta maoisterna utgjorde den mest moderna versionen av den andra under början av 70-talet. Vi avvisade den förras vekhet och den senares «tillknäppta» attityd, och vi sökte något annat: vi älskade livet lika mycket som revolutionen!

Därför kände vi oss redan under första dagarna i maj 68 stå i samklang med 22 marsrörelsen, revoltens upphov, och många av oss förenades med dem. Vår politiska originalitet försvann och vi sögs upp i en ny generation som framträdde ur maj 68; hädanefter var våra problem inte annorlunda än hos många andra rörelser som frodades efter maj utanför det politiska etablissemanget: de försökte formulera och lösa problem som gällde livet istället för att spekulera om rekonstruktionen av ett framtida revolutionärt parti. Själva idén om revolutionen hade inte längre samma innebörd, om den nu någonsin haft den!

Men upphetsningen efter 68 kom till ett slut och det gällde att överleva. Vi var inte längre studenter, och liksom många andra aktivister som kände en helig skräck inför makten gick vi in i forskningen; från aktivister hade vi nu blivit alltigenom intellektuella. Vi har redan förklarat oss vad gäller denna brytning, och vad gäller de moraliska invändningar som fördes fram av våra maoistiska inkvisitorer. Det är sant att den intellektuelle har sina problem i förhållande till makten, men som jag ser det, ju mer han förnekar dessa problem, desto mer underkastas han den makt han avvisar. Jag hävdar till och med: ju mer den intellektuella avvisar makten, ju mer begär han den, och ju mer misskänner han sitt eget begär. Mellan den intellektuelle och mannen i staten (tjänstemannen eller politikern) finns en djup och komplex sammansvurenhet; och skrivandet av denna essä har gett mig tillfälle att blicka in i några av denna sammansvurenhets mörka hörn.

Någon gång 71–72 lyckades vi övertyga några högt placerade tjänstemän och vi fick kontrakt som kunde underhålla en grupp på ungefär 20 personer under 4–5 år. Inom några månader har vi uppnått en viss ryktbarhet inom administration och forskning genom våra idéer om begäret, kravet, de offentliga inrättningarna, produktionen och staten. Tjänstemännen var ingalunda stötta över den kritik vi riktade mot staten – och skälet till detta var att de själva var statens första kritiker. Och de krävde mer «forskning» av oss, och steg för steg kom vi att göra staten till huvudföremål för våra reflektioner, vilket djupt störde våra tankescheman som vid denna tid var starkt påverkade av marxismen. Det är välkänt att Marx aldrig riktigt brydde sig om staten; han sa att han skulle ta itu med den, men han var för fångad av motsatsen proletär/borgare för att på ett seriöst sätt kunna undersöka denna sfär som är varken kapital, arbete, produktion eller cirkulation. Och Marx’ efterföljare inskränkte sig oftast till att upprepa gamla formler som «staten, borgarklassens instrument» etc.; och det exegetiska arbetet under 60-talet, som i ändlöshet nagelfor Marx (den unge, den mogne, den gamle) hade inget värde för oss. Å andra sidan fick vi hjälp av tänkare som kom från en helt annan horisont, framför allt Deleuze och Foucault, att komma bort från de gamla hjulspåren genom att bekanta oss med Nietzsche, hans moralgenealogi och begreppet om viljan till makt.

Från denna period (1969–1972) härrör också mötet och samarbetet mellan Guattari och Deleuze, som skulle framföda ett originellt och kraftfull tänkandet, vars första huvudverk är Anti-Oidipus. Samma år färdigställde vi och publicerade en hel serie stora forskningsprojekt som alla hade staten både som sitt ämne och som sin samtalspartner. Vi började se de samhälleliga problemen ur statens perspektiv, vilket också gav upphov till svåra identitetsproblem för många av oss. Vi skissade på en koherent teori om staten; våra idéer var i jäsning; vi plockade upp dem från allehanda ställen, och ibland hade vi till och med några egna! För vi började nu få erfarenhet av staten och inte bara dogmatiska idéer om den. Under flera år frekventerade vi statsfunktionärer, och vi kom mer och mer att uppfatta vad som drev dem, förstå de idéer som motiverade dem. Vi skapade inte en homogen doktrin; var och en av oss arbetade på sitt håll; men det fanns en familjelikhet mellan dessa idéer vid just det ögonblick de började divergera.

Det är sant att CERFI vid samma tid började brytas sönder på det personliga planet. Tidigare var vi en grupp forskare, vi var en kollektiv sammanslutning, en tät miljö sammanbunden av kärlek och söndersliten av hat. Vi ville använda tekniker för grupp-psykoanalys för att kommer ur våra affektiva blockeringar och lösa våra maktkonflikter. Men vi lyckades inte alltid! 1974 beslöt vi, för att lösa upp en kollektiv spänning som blivit alltför stark, att två av oss skulle anförtros uppgiften att institutionalisera de centrifugala tendenserna i CERFI. Vi skapade en, två, flera små CERFI som var juridiskt och finansiellt oberoende, som var och en skulle skaffa sig medel för sin överlevnad och ta hand om sina lokaler och sin bokföring. Den enda sak vi hade gemensamt var tidskriften Recherches.

Snart därefter, 1975, beslöt regeringen att göra slut på den kontraktsbaserade forskning vi levt på, och att integrera ett begränsat antal forskare som kunde accepterras inom CNRS [Centre National de Recherches Scientifiques]. Vi visste att denna integration var samma sak som att underteckna vår dödsdom. Om vi blev statstjänstemän skulle vi förlora vårt decentraliserade nätverk, som satt upp sina egna regler, sina former för att hantera konflikter, och framför allt haft en finansiell autonomi. Vi tog offentligt ställning mot denna integrationspolitik, och vi uttryckte vår misstro mot tanken på en enda, gigantisk offentlig apparat för samhällsforskning, eftersom den utan tvekan skulle fånga den individuelle forskaren i karriärproblem inom en akademisk hierarki, och genom att ha kvasi-monopol på finansiering skulle den också ofrånkomligen göra vår forskning steril och förvandla oss till ett slags Samhällsvetenskapsakademi.

Steg för steg krympte det överflöd av finansiering som fram till 1976 utgjort förutsättningen för CERFIs intellektuella vitalitet. Kontrakten blev färre och magrare. Det var uppenbart att staten bestämt sig för att en gång för alla undertrycka all «kontraktsbaserad forskning», tillsammans med de studiegrupper som likt oss levde på den. Framtiden såg mörk ut, och vissa av oss begärde att bli integrerade i CNRS. Trots värdet hos deras arbeten, brydde sig CNRS inte ens om att svara. Blotta faktum att en gång ha hört till CERFI, om så bara för ett kort tag, var tillräckligt skäl för att inte bli insläppt. Och trots allt var detta helt logiskt: CNRS lärde oss att vi inte kunde få det vi en gång förkastat. Vi fick betala individuellt för vårt kollektiva motstånd mot centraliseringen av samhällsforskningen. Och ändå är detta motstånd av politisk art: det kommer ur den typ av liberalism som uppträdde hos vänstern efter maj 68, och som övertog liberala teman som alltsedan 1800-talet tillhört högerns arv. Ytterst få skulle offentligt och utan reservationer önska sig en expansion av staten; vilket å andra sidan inte hindrar den från att växa varje dag.

Arbetslösheten var omedelbart förestående, och vi tvangs finna individuella lösningar: att springa som råttor efter de få kontrakt som fortfarande var möjliga, på samma sätt som konstnärer ger hemlektioner i kristider; att finna ett lärarjobb inom närliggande fält; eller helt enkelt byta yrke. De senaste två åren har alla agerat på egen hand. CNRS och dess integrationspolitik har förstärkt den spontana tendensen inom CERFI till självfragmentering. Idag finns inte längre något centrum i CERFI; dess substans har tömts ut till förmån för olika associativt kopplade avkommor, och organisationen är inte något annat än ett tomt skal som hanterar avveckling av konton. Eftersom det inte längre finns några centrala pengar i CERFI, handlar mötena inte om något annat än avveckling. Vi älskar fortfarande varandra, men har få saker gemsamma.

En av dem är tidskriften Recherches, som under mer än tio år har publicerat vår «samhällsforskning» i professionell mening, men också tillåtit flera grupper och nätverk oberoende av CERFI att uttrycka sig fritt i specialnummer. Recherches fortsätter: den återfinner sin politiska inspiration från 60-talet, nämligen att fungera som ett konkret stöd och ett offentligt forum för spridda grupper av forskare och praktiker förenade av en gemensam sensibilitet.

Ovanstående text är hämtad ur inledningen till L’accumulation du pouvoir, ou le désir de d’État. Synthèse des recherches du CERFI de 1970 à 1981, Recherches nr. 46, september 1982, 9–13. Översättning av Sven-Olov Wallenstein.
Få tilgang til hele Le Monde diplomatique og papiravis på døren hver måned for bare 649 kr.