En uppvisning i narcissism

Vi älskar att klaga på dem, men när det återigen är dags är alla där. En i högsta grad iscensatt oöverskådlighet.

juli 2003

Årets upplaga av Venedig-biennalen, den femtionde i ordningen, är utan tvekan den mest omfattande och svåröverskådliga sedan länge. Alltsedan Achille Bonita Oliva och Harald Szeeman 1980 skapade «Aperto» i Corderia dell’Arsenale, som ett slags sentida variant på en salon des réfusés, har biennalen fortsatt att växa utanför de traditionella nationella paviljongerna i Giardini, och idag finns utställningen spridd över hela staden, med mängder av kringevenemang och alternativa utställningar.

Förutom de tre stora officiella utställningsplatserna; den traditionella Giardini med de nationella paviljongerna, Arsenale med åtta stycken avdelningar som bildar ett slags «promenad», och en stor utställning av efterkrigstidens måleri, «Från Rauschenberg till Murakami», på Museo Correr, finns mängder av paviljonger spridda i staden, och minst ett tjugotal fristående utställningar äger rum runt om i Venedig. Att se allt på de tre pressdagarna är hopplöst, och det är svårt att inse varför man anordnar en utställning som inte bara är svår, utan principiellt omöjlig att kunna se under rimlig tid. Man får en känsla av att arrangörerna tror att överflödande utbud skulle kunna kompensera för bristande kvalitet. Fast å andra sidan är också denna biennal bara ännu ett exempel på den samtida allomfattande utställningens problematik: vi älskar att klaga på dem, men när det återigen är dags är alla där. Det är nästan obegripligt hur många pressackrediterade journalister det tycks finnas från exempelvis Sverige just under dessa vibrerande heta dagar; tillväxten i konstkritikeryrket förefaller räddad för evig framtid. (…)

Bli abonnent og få tilgang til alle våre artikler, eller / logg inn med Vipps.

Tre måneder med Le Monde
diplomatique for 99 kroner!

Papiravis og full digital tilgang


Fornyes til 199,- per kvartal