De offentliga inrättningarnas genealogi

CERFI1 var en aktiv forskningsgrupp i Paris från sent sextiotal till slutet av sjuttiotalet. Én kritik handlade om at staden fixerar populationen kring en industriell funktion, at staden som helhet kan ses som en «offentlig inrättning för territoriell fixering», och Familjen som ett investerat objekt–ett nytt objekt som produceras vid den industriella kapitalismens begynnelse.

Någonstans i början av 70-talet, i svallvågorna efter maj 68, börjar ett nytt tänkande om relationen mellan det urbana och det politiska ta form. «Modernismen» – en term som kommer att erhålla lika många innebörder som summan av sina försvarare och belackare – ifrågasätts i en mångfald olika perspektiv. Staden blir plötsligt till en text, ett fenomenologiskt upplevelserum, ett historiskt palimpsest, ett kollage, en metabolisk struktur – och till en form präglad av komplexa maktrelationer, en «maskin» som överkodar materier och semiotiska flöden, som organiserar begäret i alla dess former. Här ska jag titta en sådan debatt, begravd bland historiska dokument och hittills till stora delar otillgänglig utanför det franska språkområdet, men som sträcker sina tentakler in i samtiden och framtiden, och där politiska, psykoanalytiska och filosofiska perspektiv korsas, i den franska gruppen CERFI.

CERFI utgör fram till slutet av 70-talet ett skiftande nätverk av fria forskare och politiska aktivister. Gruppens undersökningar inscensätter ett utomakademiskt och mångformat möte mellan psykoanalysen och tidens politiska och sociala rörelser, och under den centrala fasen fasen leds den av Félix Guattari, vars erfarenheter som chef för den experimentella psykiatriska kliniken La Borde spelar en stor roll för arbetet.

Här kan gruppens utveckling från mitten av 60-talet och brytningen med det franska kommunistpartiet inte spåras, och dess olika förgreningar och inre splittringar förblir i bakgrunden. Den linje jag här ska följa börjar snarare i mitten, med det forskningsuppdrag gruppen erhåller från Ministère de l'Equipement 1971: hur kan man värdera det samhälleliga kravet på «offentliga inrättningar» (équipements collectifs), vad innebär detta krav, från vem emanerar det och hur kan det tillmötesgås?

Med utgångspunkt i en central distinktion hos Lacan mellan kravet (demande), som är en verbaliserad framställning som bestäms av utbudet, och begäret (désir), som innebär en fantasmatisk projektion, kommer frågan att erhålla en ny och för uppdragsgivarna säkerligen oväntad dimension. Vilket är det begär som cirkulerar i våra instititioner, hur är det förbundet med kapitalismens «axiomatik», med staden som metafor och med ett begrepp som territorium? Den skenbart begränsade frågan om de offentliga inrättningarna expanderar på så sätt snabbt och får Marx' analys av kapitalet att korsas med Nietzsches genealogiska metod, och med den produktivistiska analys av begäret som Deleuze och Guattari samtidigt håller på att utveckla: «Vi fabricerar en egenartad maskin, gjord av delar och bitar lånade från genealogen Foucault, stulna från den tvehövdade lärde Deleuze-Guattari och hans byggplats, eller helt enkelt uppsnappade av lokala hantverkare», som redaktörerna skriver i inledningen till tidskriften Recherches, där de första resultaten lades fram.



Men CERFIs arbete med staden och de offentliga inrättningarnas genealogi äger också rum i ett mer specifikt urbanistiskt teoretiskt landskap, vars huvuddrag vi nu måste försöka antyda, åtminstone vad gäller den omedelbara franska kontexten.

En viktig föregångare inom den urbansociologiska reflektionen är Henri Lefebvre, som strax efter kriget initierar en ny form av spatial analys, med början i den första volymen av
Critique de la vie quotidienne (1947, rubriken återkommer i två senare volymer 1962 och 1981, och skulle kunna tjäna som en ledtråd genom hans labyrintiska författarskap). Lefebvre försöker förankra den marxistiska teorin i en analys av vardagslivets strukturer som förmedling mellan individualitet och historia, vilket får till konsekvens att denna intermediära nivå, som den plats där alienation och förtingligande tar form och blir till erfarenhet, till stor del ersätter arbetet som analytisk kategori. Detta innebär i sin tur också en förskjutning från det ekonomiska till det socio-kulturella, och öppnar för en kritisk reflektion över den ideologiska funktionen hos «planeringen» (eller l'aménagement du territoire, som den mer vittsyftande franska termen lyder), som är det sätt genom vilket den moderna statsstyrda kapitalismen annekterar livsvärlden. Lefebvres «kritik av vardagslivet» vill visa hur vår erfarenhet koloniseras av staten och kapitalet som en nivellerande systemisk kraft, mot vilken han ställer vardagens ständiga potential till omkastning och överskridande.

Förhållandet mellan Lefebvre och den intellektuella miljö där vi återfinner CERFI, Foucault, Deleuze och Guattari kännetecknas på ytan av en märkvärdig ömsesidig aggressivitet och brist på förståelse. Bortsett från rent personliga animositet – som säkert inte ska underskattas – så finns den väsentliga skillnaden i synen på historiens dialektik, på totalitetens och subjektivitetens status: för Foucault vore Lefebvre i grunden fångad i en illusorisk tro på det givna, och han ser inte att denna subjektivitet och individualitet
själv är producerad och därför inte kan tjäna som hävstång för ett motstånd. Lefebvre skulle invända att Foucault inte ser vardagens och den rumsliga erfarenhetens motsägelsefullhet och öppenhet, utan härleder den direkt ur ett slags panoptisk diagrammatism (och på denna punkt har Michel de Certeau utvecklas hans argument på ett intressant sätt sina studier av «uppfinnandet av vardagslivet»). Foucault stannar vi det abstrakta begreppet «vetande» (savoir), hävdar Lefebvre, och talar aldrig om det mer konkreta «kunskap» (connaissance), han överbryggar aldrig klyftan mellan det teoretiskas sfär och världen av praktiskt handlande, vilket leder till att han misskänner såväl vardagslivets potential som totalitetens och centralitetens avgörande roll.

Lefebvre förblir emellertid en indirekt och i huvudsak negativ referens, under det att impulserna från Foucault är avgörande. Från tidigt 70-tal och framåt arbetar han med flera parallella forskningsprojekt vid Collège de France, som rör de offentliga institutionernas genealogi, och här finner vi många beröringspunkter med CERFIs aktiviteter, också på det personliga planet. Foucault är som vi sett vid denna tid framför allt sysselsatt med att tänka igenom, men också
bortom (ett avstånd som förvisso är svårt att precisera) de marxistiska kategorierna för samhällsanalys: klass, dialektisk motsägelse, bestämning i sista instans, bas-överbyggnad, etc, frågor som hans tidigare arbeten under 60-talet om vansinnet, kliniken och de «epistemiska ordningarna» lämnat obesvarade. Hans fråga gäller huruvida den mångfald av taktiker och strategier som genomkorsar det sociala fältet, alla de mikro-sammansättningar de ger upphov till, och som fungerar som det kraftfält som ger «diskursens ordning» både stabilitet och rörlighet, kan förstås uteslutande genom ett metanarrativ om kapitalets utveckling. Det är välkänt att Foucault vid denna tid börjar utarbeta en tanke om att makten kommer underifrån, att den, som han kommer att säga några år senare, är «mikrofysisk": de stora «molara» makroentiteterna – staten, kapitalet, klassen – måste upplösas i molekylära funktioner, och det är de senare som via långa serier av konvergens kan förklara de förras uppkomst, och inte de förra som på ett teleologiskt sätt förklarar de senare genom att orientera historiens tillblivelse mot ett givet mål. Det finns ingen Stat, bara processer av förstatligande, där staten kan överta och omfunktionerna processer som inte kommer från dess eget inre, och som inte kan förstås som uttryck för dess egen logik.

Den genealogiska metoden utvecklas hos Foucault i en nära dialog med Nietzsche, men det specifika är att den här börjar appliceras på frågor som rör maktens och vetandets materialisering i arkitektoniska och urbana former. Foucaults forskningsprojekt följer under de första åren två huvudsakliga linjer.

Den första gäller uppkomsten av läkaren och det medicinska vetandet som en form för offentlig auktoritet (undersökningar som senare kommer att resultera i en mycket mer omfattande teori om «biomakt», där den moderna maktens funktion att understödja och producera liv ställs mot de gamla enväldesstaternas privilegium att «ta liv»), och vars materiella korrelat utgörs av det moderna sjukhuset som en plats där patienter kan studeras i isolation från varandra. 1977 publiceras resultaten av projektet i form av volymen
Les machines à guérir (aux origines de l'hôpital moderne).

Foucault griper här tillbaka på sina tidigare studier av
Vansinnets historia (1961) och Klinikens födelse (1963), men med den skillnaden att den «medicinska blickens arkeologi» här tillskrivs en tydligt spatialt-arkitektonisk och inte bara teoretiskt-epistemologisk dimension. Vad som tar form är en «botande maskin» (machine à guérir), ett uttryck som myntas av J-R Tenon i hans Mémoires sur les hôpitaux de Paris (1778) – en maktteknologi som tillåter ett helt nytt vetande om individiden, och därmed också en ny form för individuation, att utvecklas, och där arkitekturens form på ett precist sätt måste återspegla de nya hälsovårdsteknikerna (separera, men också tillåta cirkulation, organisera övervakning, klassificering, etc). Här tar en ny arkitektonisk typologi form, som inte längre återspeglar akademiska formbegrepp ur Beaux Arts-traditionen, utan en mångfald nya medicinska och andra vetanden som vid ett visst ögonblick bildar en komplex sammansättning.



2. Den andra linjen gäller «boendets politik» som den tar form under första halvan av 1800-talet. Projektet avsätter så småningom två huvudsakliga arbeten,
Généalogie des équipements de normalisation. Les équipements sanitaires (med ett viktigt förord av Foucault, publicerat av CERFI 1976), och Politiques de l'habitat, 1800-1850 (1977), där Foucault själv inte deltar med någon egen text, även om hans frågeställningar på ett avgörande sätt informerar de olika bidragen (forskargruppen är också med några undantag densamma som i Les machines à guérir).

I
Politiques de l'habitat handlar det om att undersöka hur det urbana rummet rationaliseras under början av 1800-talet, och om hur boendet, «habitatet», hänger samman med ett nytt offentligt rum. Detta relativiserar än mer fokuseringen på det arkitektoniska objektet, som nu måste fattas i termer av en övergripande urban och social logik. Arkitekturen öppnas så mot andra discipliner och vetanden (vilket också var skedde i fallet med sjukhuset, som vi såg i Les machines à guérir), mängder av externa specialister kallas in, något som disciplinen först vägrar erkänna, vilket under lång tid leder till ett falsk självmedvetande, och en av de medverkande författarna, François Béguin, påpekar att det är först under 1900-talet och «funktionalismen» som ett explicit försök görs att överbrygga denna klyfta. Han utvecklar temat utifrån ett fascinerande citat ifrån Adolphe Place (hämtat från en recension i Encyclopédie d'Architecture, maj 1853): «Ett hus är ett instrument, så att säga en maskin, som inte endast tjänar till att skydda människan, utan som så mycket som möjligt måste foga sig efter alla hennes behov, understödja hennes verksamheter och mångfaldiga resultaten av hennes arbete. I detta aveende är de industriella konstruktionerna, verkstäder och fabriker av allehanda slag, värda att imiteras». Det är som om Le Corbusiers tankar om huset som «boendemaskin» här börjar generaliseras och spridas på ett koncentriskt sätt, med utgångspunkt i sjukhusparadigmet via övriga inrättningar och in i bostaden, även om den estetisk-arkitektoniska vokabulären för att uttrycka dem ännu skulle låta vänta på sig nästan 70 år.

Denna funktionalisering leder också till att analysen måste leda oss bortom huset, från habitat till gata och stad. Uppgiften, säger Béguin, är att «avrigidifiera huset, demineralisera, dekonstruera det». Gas, vatten, luft, ljus, alla är de externa variabler som tränger in i huset och gör det till del av ett mer omfattande logistiskt nätverk; och omvänt kan vi nu säga att varje
inre, varje domestikt universum, är ett resultat av en domesticeringsprocess. Husets olika «apparater» (som måste fattas i vid mening) förbinder det med det yttre, och det gäller att historisera dessa tekniker så att de kan förstås som delar av ett «stort projekt att omstrukturera hela det urbana territoriet».



I CERFIs tidskrift
Recherches (nr 13), som sammanfattar material från 1971-73, framläggs som vi noterat ett eller snarare en serie preliminära resultat av gruppens forskningar och diskussioner, och de olika bidragen inramas av en övergripande rubrik som på ett symptomatiskt sätt för samman Marx och Nietzsche: «Kapitalets genealogi». Det rör sig emellertid inte om en samlad teoretisk framställning, snarare om en serie skissartade essäer, transkriberade diskussioner, personliga reflektioner över gruppens inbördes erotiska, finansiella och statusmässiga relationer (vilket på ett tidstypiskt sätt anförtros de kvinnliga medlemmarna) och ett antal texter av tämligen fragmentarisk karaktär. Men trots eller kanske just på grund av denna stilistiska och teoretiska heterogenitet är tidskriften, som Daniel Defert formulerar det i sin essä om «Foucault, Space, and the Architects», «en av de mer intressanta loggböckerna från denna tids ideologiska korsvägar», där man «som i ett laboratoriexperiment kan se nedbrytningen av den marxistiska analysen och framträdandet av vad som snart skulle benämnas den postmoderna attityden». Oavsett om termen «postmodern» är relevant eller ej för att beskriva denna förskjutning, kan vi se hur en serie traditionella urbanistiska och sociologiska kategorier löses upp, samtidigt som de nya analytiska verktyg som föreslås förefaller minst lika osäkra och tentativa.

Som Francoise Choay noterade i sin inflytelserika antologi från mitten av 60-talet,
Urbanisme: utopies et réalités, var tidens arkitekturklimat splittrat mellan två ytterligheter, en funktionalism med rötter i CIAM:s Aten-dokument, och en kulturalistisk inställning som satte bevarandet av kulturarvet i centrum. Recherches 13 öppnar med att citera Choays konstaterande, men också med att uppfatta båda lösningsförslagen som spegelbilder av varandra, i det att båda fattar den moderna staden som i grunden sjuk, och därmed också ser som sin uppgift att föreslå en lösning. Båda ser också de offentliga inrättningarna i termer av konsumtion, där det som konsumeras antingen är funktionen-nyttan eller symbolvärdet.

En dold förutsättning för alternativet är att det finns ett redan konstituerat
konsumerande subjekt som föregår inrättningarna, och att konsumtion sker inom representationens register. CERFI ogiltigförklarar inte någon av attityderna, utan vill snarare lokalisera den «epistemologiska sockel» som möjliggör alternativet som sådant. Det gäller att förstå staden som «produktion», och de offentliga inrättningarna som produktionsmedel. Analysen gäller därför inte ideologi, utan en process som primärt befinner sig på det omedvetnas nivå, alltså något vi i termer lånade från Anti-Oidipus kunde förstå som en schizoanalys av staden. Staden blir till en maskin som producerar sig själv – «en signifierande maskin som inte signifierar något utan samlar, förbinder och omfördelar alla produktiva, institutionella, vetenskapliga, etc, kedjor». Staden själv bildar ett slags offentlig mega-inrättning, som i sin tur är innefattad i en större territorial organisation, som i sin tur är del av ett ännu större system som inte känner någon principiell gräns. Den blir till en fixerings- och stabiliseringsmaskin, som på en viss nivå överkodar och fogar samman flöden som börjar på lägre nivå och fortsätter på högre, vilket som vi ska se snabbt leder till frågan huruvida begreppet «stad» överhuvudtaget är en adekvat analytisk kategori.

Vad vi måste inse, hävdar de, att det helt enkelt inte finns något sådant som
staden i bestämd form, som därmed kunde motsätta sig ett lika abstrakt definierat land, bara ett nätverk av städer, vilket i sin tur öppnar mot ett begrepp om territorium, som skulle kunna utgöra egentliga analysobjektet. Därmed ställs två uppgifter: å ena sidan krävs därför teori om territoriet som gör reda för deras karaktär av öppenhet (ingen principiell gräns) och slutenhet (staten överkodar ett givet territorium, skriver in sina tecken i det för att göra det till sin kropp); å andra sidan en analys som nu kan återvända de offentliga inrättningarna, men inte längre i termer av konkreta arkitektoniska objekt, utan som komplexa sammansättningar av makt och begär, det vill säga som föremål för vad vi i Nietzsches efterföljd kunde kalla en genealogi.

Vi kan här lämna utvecklingen av territoriebegreppet därhän, även om många av de teser som framförs är högst intressanta (och skulle kunna förbindas med Foucaults ännu opublicerade seminarier från andra halvan av 70-talet om förhållandet mellan säkerhet, territorium och den moderna stadsapparatens utveckling). I slutet av det tredje avsnittet, just i övergången till frågan om de offentliga inrättningarna, preciseras emellertid den tidiga industrikapitalismens territoriella organisation i tre punkter, som kan vara värda att notera: 1. Staden fixerar populationen kring en
industriell funktion (exemplet är de nordfranska gruvstäderna, som organiserar arbetarnas boende så att allt kommer att kretsa kring gruvan); 2. Staden som helhet kan därför ses som en «offentlig inrättning för territoriell fixering», och ett paradexempel på detta, noterar författarna, kunde vare Benthams Panopticon-modell, där «alla elementen i inrättningens territorim övervakas på så sätt att de i varje ögonblick är medvetna om det» (och här känner vi tydligt igen ett tema som Foucault skulle utveckla två år senare i Övervakning och straff); 3. Familjen blir till ett investerat objekt, och boendet kan fattas som del i de offentliga inrättningarnas system. Familjen är därför ingalunda en rest från en tidigare samhällsform, utan ett nytt objekt som produceras vid den industriella kapitalismens begynnelse.

Vi noterade inledningsvis att analysen av de offentliga inrättningarna utgår från en lacansk distinktion mellan
behov (eller explicit framställda krav) och begär. Den radikala tesen här är att behovet av inrättningar är en illusion, eller snarare en rationalisering i efterhand, en tes som i hög grad inspirerats av Foucaults undersökningar av hur det diskursiva objektet «vansinne» – det man kan tala om, analysera, frukta, söka kontrollera eller i hemlighet söka närma sig som en subversiv kraft – framträder ur «den stora inspärrningen», det vill säga en faktisk fysisk inrättning som ger upphov till mängder av effekter på vetandets alla plan, snarare än att det växt fram som svar på ett redan föreliggande behov. Behovet skapas av den nya produkten-inrättningen, och är inte något antropologisk givet. Förvisso är populationen inte att fatta som en passiv och formbar massa, men dess aktivitet ska likväl inte tänkas i termer av ett givet behov, utan genom de begär den sätter i omlopp, och vi har tidigare sett den vida innebörd som begäret här erhåller.

På så sätt ska vi inte fatta de offentliga inrättningarna som svar på behov, eller motiverade av en funktion som skulle förbli permanent genom historien: «man kan aldrig förklara en kollektiv inrättning genom dess användning i ett system av behov: det som måste belysas är den våldsamma gest (
coup de force) som ger upphov till den såsom ett instrument för underkastelse, dominans och repression». Det handlar förvisso inte om att förneka funktionen och användningen, att se dem ideologier, utan, hävdar författarna, om att fatta dem i termer av «mekanismer för inskription som producerar de kollektiva inrättningarna som instrument för kodning, inspärrning, begränsning och exklusion av fri social energi».

Utan att här kunna följa i detalj hur dessa tankar utvecklas i analyser av sjukhuset, skolan och mängder av andra inrättningar, kan vi sammanfatta teorin om de offentliga instutionerna i fem centrala teser (som författarna placerar strax innan den andra diskussionen, översatt nedan, där argumentationslinjen återigen bryts och tar en ny riktning):

1. Personen eller subjektet, som det mot vilket de nya inrättningarna konvergerar, är inte något antropologiskt givet, utan «en effekt av den rörelse genom vilken det omedvetnas krafter, vilka samtidigt är de samhälleliga produktivkrafterna, inregistreras och fördelas över de samhälleliga institutionernas yta, där de bestämmer ett fält av representation, som därmed också gäller personen eller subjektet».

2. Familjen är lika lita något ursprungligt som personen; det moderna äktenskapsbandet tar den gamla storfamiljens plats och spelar en helt ny roll i det moderna produktionssystemet.

3. De kollektiva inrättningarna skriver in, kodifierar och skapar en «territorial fixering» av de flöden som destruktionen av den föregående förkapitalistiska ordningen släppt fria.

4. De producerar normalisering, med utgångspunkt i en hel serie distinktioner: det friska och det patologiska, arbetande och arbetslös, tillräknelig och vansinning etc.

5. Man ska inte utgå från samhälleliga behov för att förklara inrättningarna, utan Staten-Kapitalet producerar i en och samma rörelse inrättningarna, familjen och de motsvarande «behoven». Den «genealogiska omvändningen», skriver författarna, «syftar till att upplösa behovens objektivitet och hela det system som artikulerar det».

De kollektiva inrättningarnas genealogi ger oss på så sätt ingen normativ teori om institutionernas utveckling, den talar inte om för oss hur den goda staden, det goda samhället, den goda människan, bör se ut. Genealogens blick skapar avstånd, skillnad, men i detta också ett slags frihet. Denna debatt förblev oavslutad, men många och zigzagartade linjer leder fram till vår egen problematik idag, och till den konflikt mellan det urbanas «förnyare» och «bevarare» vars «epistemologiska sockel» säkerligen ännu återstår att frilägga.








1 Centre d'études, de recherches et de la formations institutionnelles
Dette er tredje og siste tekst om det franske miljøet rundt CERFI. Vi innledet i juni med François Fourquet sin artikkel Historien om CERFI, og fulgte opp med i juli med Meike Schalk's Det urbana mentalsjukhuset och forskningens status.
Ovanstående text är ett utdrag ur ett kommande arbete med titeln Den moderna arkitekturens filosofier, som publiceras hösten 2003 på Alfabeta/Anamma. En första version publicerad i SITE 2-3.

(…)

Bli abonnent og få tilgang til alle våre artikler, eller .

Tre måneder med Le Monde diplomatique for 69 kroner!

Papiravis og full digital tilgang

0 kr 0