Fred och krig

1. Krig och fred: både i sin klassiska och moderna form bevarar konjunktionen av krig och fred det disjunktiva värde som ligger i kiasmen mellan dessa två allmänna begrepp, samtidigt som den visar på omöjligheten att producera – historiskt eller begreppsligt – en positiv definition av freden. Fred, som avrustning, betecknar på ett negativt sätt det samhälleliga tillstånd som karakteriseras av frånvaro av krig. Detta är Raymond Arons fred genom avrustning: «Man säger att fred råder när umgänge mellan nationer inte innebär den militära formen av kamp» (R. Aron, Paix et guerre entre les nations, 1962). Eftersom freden varken är essentiell eller existentiell, utesluter den inte kamper och konflikter (den demilitariserar dem) från det ögonblick då dess princip «inte är skild från krigets: instanser av fred baseras på makt» (ibid), i en värld där säkerhetens imperativ redan kräver av oss att vi betraktar den i dess helhet (totus orbis). Med säkerheten som kärna, är den första sekulära formen av politisk globalisering oskiljaktig från antinomin Krig/Fred, som underkastar «folkens lag» (jus gentium) det universella perspektivet hos makten (potestas). Antinomi är den term Proudhon använder för att förklara att «freden demonstrerar och bekräftar kriget», under det att «kriget i sin tur är ett krav på fred» (P. J. Proudhon, La guerre et la paix, recherches sur le principe et la constitution du droit des gens, 1861). Trots att Proudhons formulering är slående aktuell, beskriver han här vad han kallat «folkens alternativa livsförutsättningar», som är underkastade den historiska och «fenomenologiska» växlingen mellan tillstånd av fred och krig i en värld där den statliga centraliseringens nationella logik både implicerar och förklarar tendensen till militära konfrontationer

2. Fred och krig: i sin hypermoderna imperiala form måste konjunktionen av fred och krig förstås i enlighet med värdet hos en substitution som gör de två termerna absolut likvärdiga, samtidiga med början i en inversion av såväl deras funktioner som deras «klassiska» förhållande. När krig har börjat beteckna regleringen av konstituerade makter och den nya ordningens konstituerande form, är fred bara en bedräglig illusion som befordrar oordningen och dess hot – urbi et orbi – mot världens säkerhet. I denna värld utan insida eller utsida, där «umgänget mellan nationerna» har kastat av den yttre fredens mask i och med den globala upplösningen av samvaron («den inre freden»), sker allt i sista hand som om krig och fred vore så tätt sammantvinnade att de inte är något annat än de två sidorna av ett membran som projiceras på planeten. Fred, med andra ord globalt krig. Detta är mindre en hypotes än ett enkelt erkännande av en hybrid identitet som störtar «hela världen» in i en meta-politik där fred inte längre framträder som något annat än en krigets fortsättning med andra medel. En helt relativ alteritet, den hos en kontinuerlig polisiär aktion utövad mot en globaliserad polis under det oändliga krigets undantagslagstiftning – från vilken freden härleds som instiftandet av ett permanent undantagstillstånd. (…)